Detta beror sällan på bristande vilja. Ofta finns både engagemang, kunskap och insikt om behovet. Problemet är snarare att samverkan kräver mer än gemensamma ambitioner. Den kräver en viss grad av gemensam förståelse, ömsesidigt ansvar, tillit, tydliga förväntningar och institutionell förankring. Samverkan behöver med andra ord inte bara initieras. Den måste kunna tas emot, bäras och stabiliseras av de olika system som förväntas samverka.

Samverkansdiagnosen är ett verktyg för att bedöma just detta. Finns förutsättningarna för den typ av samverkan som problemet kräver? Verktyget bygger på tre kompletterande perspektiv.

Det första är Liz Weavers samverkansspektrum, som visar att samverkan inte är en enda form av handling utan ett spektrum från konkurrens och samexistens, via kommunikation, kooperation och koordinering, till djupare samverkan och integration. Weaver betonar särskilt vikten av att aktörer klargör vilken typ av samverkan de faktiskt befinner sig i eller eftersträvar, eftersom olika förväntningar på samarbetets nivå lätt skapar spänningar.

Det andra är HCT, homeostatisk förändringsteori, som beskrivs i boken Mota alla odds - Att lyckas med reformer i komplexa organisationer. Homeostatisk förändringsteori hjälper oss att förstå varför samverkan ofta inte får fäste trots goda intentioner. Ur ett HCT-perspektiv blir samverkan stabil först när aktörerna gradvis utvecklar en tillräckligt gemensam verklighetsbild, en normativ samstämmighet kring vad som räknas som legitim framgång och relationella mönster som gör samarbete möjligt även under osäkerhet. Utan en sådan gemensam kärna riskerar samverkan att förbli ett yttre arrangemang snarare än något systemet självt bär över tid.

Det tredje är ScoGs förväntansmatris, som synliggör de ömsesidiga förväntningar som ofta tas för givna men som i praktiken avgör om samverkan fungerar. I matrisen formulerar varje aktör både vad den förväntar sig av sig själv och vad den förväntar sig av andra. Därigenom blir det möjligt att se var förväntningar matchar, krockar eller saknas.

Tillsammans ger dessa tre perspektiv ett sammanhållet verktyg:

• Samverkansspektrumet visar vilken samverkansnivå som eftersträvas.

• HCT visar om systemet har bärkraft att bära den nivån.

• Förväntansmatrisen visar om aktörernas konkreta förväntningar är tillräckligt kalibrerade för att samverkan ska kunna fungera i praktiken.
  

Verktygets grundfråga

Samverkansdiagnosens centrala fråga är inte: “Vill aktörerna samverka?”. Den frågan är oftast för enkel. I många samverkansprocesser svarar alla ja. Den mer avgörande frågan är: Är systemet moget för den samverkansnivå som problemet kräver?

Denna fråga flyttar fokus från intention till bärkraft. Ett problem kan kräva integrerad samverkan, medan aktörerna i praktiken bara har förutsättningar för informationsutbyte. Ett annat problem kan kräva gemensamma beslut, men aktörerna saknar gemensam framgångsdefinition. Ett tredje kan kräva samordnade insatser över tid, men saknar strukturer, finansiering och rytm som gör arbetet uthålligt.

Samverkansdiagnosen hjälper aktörerna att upptäcka detta innan samarbetet havererar.

Processen i fem steg

Steg 1: Klargör samverkansnivån

Processen börjar med att aktörerna placerar det aktuella samarbetet i samverkansspektrumet. Varje aktör får bedöma två saker: var samarbetet befinner sig i dag och var det behöver befinna sig för att problemet faktiskt ska kunna hanteras.

Det viktiga är inte att snabbt enas om en placering, utan att synliggöra skillnaderna. Om vissa aktörer tror att samarbetet handlar om informationsdelning medan andra tror att det handlar om gemensamma beslut och delade resurser, finns redan ett samverkansproblem. Då är det inte främst brist på aktivitet som hindrar framdrift, utan brist på kognitiv samordning.

Detta steg bör därför avslutas med en gemensam formulering: Vilken typ av samverkan kräver problemet – kommunikation, kooperation, koordinering, gemensam problemlösning eller integration?
Den formuleringen blir processens första kalibreringspunkt.

Steg 2: Bedöm samverkansbärkraften

Nästa steg är att bedöma om aktörssystemet har bärkraft att bära den samverkansnivå som eftersträvas. Här används HCT som diagnostiskt raster.

Bedömningen bör omfatta sju dimensioner: